Ungolrims uppkomst

Det var en gång en tid då solens första strålar inte hade nått världens landskap och riket var fortfarande täckt i mörker, och stjärnljus var de enda ljus som alverna kunde beskåda. Världen, även kallad Ennor av alverna, var en mörk plats som fanns många faror och det berättas att en stor skugga fångade de alver som gick ensamma på de okända vägarna. Det var av denna misstanksamhet som en av alvsläkterna, Nandor, beslutade tacka nej till Valars, gudarnas, erbjudande att färdas över haven till väst och plötsligt vände under resans gång.

Men det var inte alla som var nöjda över beslutet, en alvprins vid namn Leamir ångrade sig. "Låt oss följa våra bröder" sade han till de alver som lyssnade, "Jag ångrar mig mäktigt, följ med mig så ska jag ta er till Valars rike!".

Många av Nandor delade hans ångest men lika många var fortfarande misstänksamma, "Vad vet vi som vilar bakom skuggarna i väst? För oss säger de mörka löften som bara fyller våra hjärtan med skräck istället för hopp". Leamir lyssnade inte på deras ord eller råd, utan började med en skara alver bege sig västerut.

Resan västerut var förädisk och farlig, många onda namnlösa varelser vilade i Ennor som inte finns idag, men Leamirs mod var stor och han ledde alverna med fasta steg. Så stort var hans mod att ingen av de namnlösa onda monstren vågade möta honom, för de blev rädda för sina egna liv, och de lät honom vara. Det var inte innan de nådde de mäktiga bergskedjan Hithaeglir, som Nandor alverna hade vänt vid tidigare resa, som alverna först stannade upp.

"Min herre" sade alverna vid Leamirs följe, "Dessa klippor är höga och branta, ingen av oss har kunskapen att besegra dem."

"För de fiender som ej svärdet kan besegra, skall visdomen slå hårdare!" svarade Leamir, "Låt oss gå under Hithaeglir genom de mörka gruvorna".

Nandoralverna kände till de tunnlar som vandrade under Hithaeglir, men ingen vågade beträdda dem för de var där mörkret var som starkast. Men Leamirs mod var starkare och mer korruperande, de alver omkring honom fann visdom i hans ord där det inte fanns något och de bestämde sig att följa honom i de gruvor, utan att veta vart han ledde dem. De begav sig in i gruvorna och tunnlarna under berget.

Leamir vandrade först bland alverna. Inte ens där skuggan var skyddad ifrån stjärnornas ljus kunde monstren våga sig på Leamir då hans blonda hår bevarade ljuset ifrån stjärnorna och hans mod sken starkare. Men länge vandrade de i mörkret och gångarna var förrädiska, trots Leamirs ledarskap så tappade alverna bort sig i tunnlarnas mörka gångar och de visste längre inte vilken väg som var ut.

Alverna kunde märka hur skuggorna trängde sig allt närmare ju mer deras hopp föll, och även Leamirs mod började brista till desperation. De nådde en grotta vars tak var högt och väggarna var gjorda i silvertrådar. Först såg de ingenting annat än mörker, men de hörde ljud som ekade längs grottväggarna. Ljudet var som klor emot sten och rörde sig närmare och närmare, alverna drog sina vapen i rädsla och höll ögonen omkring. Leamir tog upp sitt spjut, fornaeg, och spetsen riktades in i mörkret.

"Hör min röst varelse under bergen, jag är prins Leamir av Nandors folk. Jag finner ingen räddsla för det jag inte kan se, och jag har funnit mod samt dräpt emot jag har sett.." Leamir gjorde en rörelse med handen med spjutet och fornaeg sjöng, "Försvinn er iväg, och kom aldrig mer tillbaks!"

Men varelsen var inte rädd för Leamir och i skuggorna kunde det höras; "Leamir av Nandor, ditt ord är stor och din hand är stadig, ni skulle vara en mäktig fiende i strid men Lloth önskar ingen död."

Ifrån skuggorna dök en stor monster upp, hälften kvinna och hälften spindel, framför dem och alverna backade tillbaks. Kvinnans kropp var svart och hennes hår var vit, hon påminde mycket om alverna i sig själva i sin gestalt. Lloth var utav Maias släkte, de tjänstefolk till Valar och hade blivit lurad utav den onda valar Morgoth över till Ennor för tjäna honom. Lloth hade slagit sig fri ifrån hans kedjor och flytt till bergen för att söka skydd, och tagit gestalt som en spindel. Men legenderna berättar att när Lloth såg alverna vandra över bergen ifrån sina gruvor, så önskade hon följa med dem och försökte ta gestalt till en alv men hennes krafter försvann ifrån henne. Så hon skulle för alltid vandra som hälften alv och hälften spindel.

"Var ej rädd för min gestalt, för jag önskar er inte illa." sade Lloth, och osanning var i hennes ord. För skuggans lögner hade redan fyllt hennes hjärtan och ensamheten hade drivit henne till vansinne, hon önskade inget annat att ha ett eget folk under sig som kunde beskydda henne och dyrka henne. "Era sinnen ser trötta ut och era ögon vilsna."

"Vi är vilse" svarade Leamir "Varje steg leder till en gång som vi aldrig kan minnas gått, och varje steg tillbaks förvrider våra sinnen. Känner du till dessa gruvor Lloth?"

"Ja, detta är mitt hem och ni är långt ner i marken." Lloth drog sin stora gestalt och pekade med sin hand emot en av de stora gångarna. "Där borta är den gång ni söker, men många val väntar er för finna rätt väg och många dagar vandring har ni framför er. Låt mig ge er ett råd, vila först i mitt hem. Där ska ni få mat, vatten och husrum. När ni har vilat färdig, så skall jag visa er vägen ut."

Alverna var misstänksamma, och de var samma tankar som hade dykt upp när Valar hade besökt dem. Leamir kände dessa tankar och till sitt folk sade han, "Lyssna inte på er räddsla, för vi skall ej tacka nej till den hand som önskar hjälpa."

Så ledde Lloth dem till sitt hem och länge stannade de där, för hennes hem var upplyst i hennes silvertrådar och var en vacker sal bland grottornas skuggor. Hon erbjöd dem fin mat men vattnet hon gav dem var förgiftat med hennes egna blod. Men ingen alv kunde neka vattnet, inte ens Leamir, och de släckte sina stora törster. Hennes gift började förvrida deras tidssinnen och hennes inflytande växte allt större över dem. Dagar gick till månader, och månader till år. Alverna hade blivit en del utav Lloths folk och funnit ett nytt hem.

Efter många år när Leamir skulle lyfta sitt spjut för att jaga mat i gruvorna så fann han sitt minne ifrån sitt tidigare liv fördunklad och han kämpade att komma ihåg vad som fanns innan gruvorna. Han hade glömt bort stjärnornas ljus, naturens ljud och känseln att ha gräs under sina fötter. Detta oroade honom mycket, och han uppsökte Lloth i hennes tronsal, för hon hade blivit deras drottning och hon styrde dem med sina trådar.

"Lloth, min drottning!" sade Leamir och höll hårt i sitt spjut. "Jag minns nu mitt namn på mitt spjut, fornaeg och jag minns de löfte ni gav till oss. Vi har vilat länge nog, och visa oss vägen till ytan."

Lloth såg emot spjutet, hon hade enormt hat emot det men vågade inte gå nära det för Leamir vaktade det dag och natt. Hon önskade inget annat än att spjutet skulle försvinna för evigt. "Finns ingen yta längre att återvända min kära Leamir, där uppe vilar endast smärta ifrån det gyllene ljuset."

"Era ord är lögner och fornaeg varnar er för eran tunga. Håll ert löfte eller så skall jag dräpa er här och nu!"

"Som ni önskar min prins" svarade Lloth, "Men säg inte att jag varnade er, för ni är under mitt beskydd och ingen skada önskar jag ska inträffa er."

Lloth ledde alverna genom gångarna och alverna följde spindeldrottningen. Vid en utgång på östra sidan utav berget, samma gång som Leamir för sedan länge hade beträtt så kunde de åter igen beskåda landskapet framför dem. Leamir andades den friska luften men märkte snart att ett starkt sken kom ifrån öster över fjärran och berg. Det var solen som i sin årsdag lyfte över klipporna och solens strålar gjorde att Leamir kunde för första gången se med egna ögon vad som hade hänt med honom och hans alver.

De hade blivit mörka i hyn och vita i håret som Lloth, för drickandet utav hennes vatten och blod hade gjort om dem till hennes liknelse. Då hennes hjärta hade en gång tillhört den stora skuggan så hatade hon ljuset, och detta hat hade spridit sig även till alverna genom hennes blod. Solens strålar värmde deras kroppar i obehag och de flydde ner tillbaks i gångarna. Endast Leamir och hans mod stod kvar tillsammans med Lloth, han tog sitt spjut och försökte utmana solen och kastade det emot den men hans styrka var inte stark nog och spjutet försvann ner i en dalen framför dem till spindeldrottningens behag.

"Ni hade rätt, Lloth, det gyllene ljuset skapar smärta i mina ögon. Ytan är inte längre vårat hem" sade Leamir. "Nandor är inte längre vårt folk, ifrån denna tid skall vi kalla oss själva för drow, och ni ska vara vår drottning och spindeln ska bli vår symbol."

"Jag tar emot er som mitt folk men inte er, min prins." svarade Lloth och log. Hennes gestalt tycktes växa i storhet och hennes klor höjdes i skyarna. Leamir såg upp emot henne och höll upp sina händer i beskydd. Leamirs mod var nu försvagad ifrån hans räddsla ifrån solen, och hans spjut var inte längre i hans ägor, och detta såg Lloth som sitt tillfälle att attackera honom. Lloth skadade Leamir svårt och lät hennes spindelgift förlama honom. Hon spann sitt nät omkring honom så han kunde inte röra sig, och kastade ner honom för klipporna där han lämnades i sina skador och för att dö.

Det sägs att Lloth fortfarande var rädd för Leamirs mod bland drowernas folk, och för ingen skulle utmanna henne så lät hon drowkvinnorna få makten i sitt samhälle och gav dem hennes välsignelse och styrka. Lloths räddsla för Leamirs spjut gjorde att endast vapen av hennes metall fick göras, vilket var metall som inte rörts utav solen och vars strålar skadade dess yta.

Drowfolket bor än idag under jord skydd ifrån solen och tjänar spindeldrottningen, och de alver som beskådat dem beskriver de som Ungolrim, spindelfolket.